Idag kom brevet från min läkare och testresultaten från mitt blodprov är klara. Jag har normala värden. Alltså har jag inte struma. Alltså kan jag inte skylla på min kropp – att jag mår som jag gör.
Jag borde ju bli glad – jag är ju frisk?
Men ordet ”frisk” är relativt. Jämfört med en AIDS-sjuk är jag frisk. Jämfört med cancersjuka, reumatiska, MS- och ALS drabbade så är jag frisk som en nötkärna!
Mitt psyke är inte så friskt däremot. Att leva med GAD (generellt ångestsyndrom) och panikångest förbättrar inte livskvaliteten på något sätt. Den smittas ner av allt detta äckliga – mörka – rädda, LIVRÄDDA. Jag är konstant livrädd.
Ibland vill jag bara örfila människor som mig. ”Du har ALLT. Ett fint hem, du är ung och vacker, älskad, har ett underbart barn och så är du rädd???? För VAD???”
Fan vad jag skulle vilja vakna ur denna mardröm. Byt ut min hjärna – jag vill ju inte känna såhär!
Samvetet: Men det är upp till dig för det är du som kan styra dina tankar.
Jag vet ju det!! Jag försöker! Men JAG KAN INTE!
Rädslan sätter sig som en klo i hjärtat och vrider om. När jag minst anar det. Ibland dygnet runt.
Igår var himlen läskig. Undrar vad som är läskigt idag.
Fan.
Auntie Tee 
Jag förstår dig hjärtat och jag håller alla mina tummar för att morgondagen och dagen därefter ger mer ljusglimtar och mindre rädsla. Pöööss