Auntie Tee

Konsten och konsten att överleva konsten

My life, so far

Kära dagbok.

Idag har jag -44kr på mitt konto, min dotter har inte kommit till mig två helger nu för att jag vill bespara henne fattigdom och hunger samt tristess av att sitta och glo i väggar med sin mamma inomhus. Jag saknar min kusin som först kan komma in till sverige i september tidigast och bo hemma hos mig igen. Hon får mig att känna att jag lever iaf, man vaknar till att någon kokar kaffe och undrar hur man mår. Har varit singel i snart 2 år (i juli) och det tänker jag fortsätta med. Bättre att vara ensam i detta nu, än att ta vem som helst bara för att slippa vara ensam. Jag trivs med det på något skumt vänster. På det hela taget är allt lite uppochned men jag mår bra??? Visst är det märkligt att ens känsla kan vara ok ändå, trots stormarna runt omkring…

Engla jag ber för dig

Lilla Engla, jag får dig inte ur mina tankar. Du lilla flicka, kom hem oskadd.

Jag ber alla makter jag bara kan att skydda dig från ondo och föra dig till din mammas längtande famn.

Engla min ängel. Lilla vän.

Var inte rädd.

Jag var definitivt nr 1 + 3

Därför stannar misshandlade kvinnor

  • Kvinnan är ofta psykiskt nedbruten. Hon har intalats att misshandeln är hennes eget fel, att hon är värdelös. Hon tror att ingen annan vill ha henne och att hon inte kommer att klara sig själv.
  • Kvinnan kan vara rädd för att mannen ska få delad vårdnad i en skilsmässa och att hon då ska tvingas lämna barnen ensamma med den våldsamme mannen.
  • Kvinnan kan vara beroende av mannen känslomässigt. Mannen isolerar ofta kvinnan så att hon inte har några vänner eller någon kontakt med familjen längre. Den våldsamme mannen är den ende hon har.
  • Kvinnan kan vara rädd för att det ska bli ännu värre om hon lämnar honom. Enligt statistiken ökar ofta våldet vid en separation.
  • Källa: Ann-Marie Tung Hermelin, Nationellt centrum för kvinnofrid

Mänsklig närhet och kroppskontakt

Jag har varit utan fysisk kontakt i flera månader nu och det börjar kännas obehagligt, nervöst, ensamt, desperat, övergivet och alla de andra ord man kan använda när man känner sig singlast i singelvärlden. Jag har kapat kontakten med kk:n, potenciella kk:n, älskare, fd älskare, potenciella älskare etc etc etc…. Jag har alltså gjort ett val. Det kanske är nyttigt med ensam ensamhet ett tag?

Frågan är bara: hur förhåller jag mig till närhet den dagen den erbjuds och jag tar emot den?… Kommer jag bli klängig och behövande, eller bara rädd och avståndstagande?

Jag behöver en kram. NU.

Fan vad jag hatar martyrer/Vårdnadstvist

Men idag är jag en själv.

Allting blev för mycket när ens dotter ringer och säger att hon inte kommer hem över helgen för farmor har bestämt att de ska iväg och bada. Ringer upp hennes pappa för att sakligt ännu en gång förklara att de inte får bestämma saker med henne på de dagarna som hon ska vara hos mig. Dvs varje helg. Vi har delad vårdnad men hennes skola är där han bor, så jag träffar min dotter enbart 2 ynka dagar i veckan.

Hans svar: Men dra du åt helvete. Jag tänker inte ta det här med dig.

Mitt svar: Varför pratar du med mig på det där sättet?

Han: För att jag kan och vill. Jag pratar med dig precis som det passar mig.

*klick*

Jag ringer familjerätten. De har gått för dagen.

Jag ringer min mamma för att få stöd och hon kritiserar mig.

Jag faller ihop och svär över dagen då jag föddes. Ångestattack. En atarax för att lugna. 11 års tortyr från pappan till ens barn som tar varje tillfälle i akt för att sabotera kan ju knäcka vem som helst? Eller har min mamma rätt? Är det MIG det är fel på? (jag är inte kapabel etc) Om kritiken skulle ha ett ansikte så skulle den se ut som kvinnan som födde mig.

Jag har gått arbetssökande i en månad nu och väntar ivrigt på svar från en lovande intervju jag hade igår. Min omgivning ser mig som en kärleksfull mamma som älskar sitt barn. Som förstår henne och lyssnar på henne. Hon har aldrig sett mig onykter ens en gång. Hon får sova med mig varje natt trots att hon är 11, för att hon vill det.

Hur som helst. Jag får hem min dotter imorgon. Så nu spenderar jag resten av dagen på soffan och hoppas att smärtan går över.

Jag är frisk. Helvete också..

Idag kom brevet från min läkare och testresultaten från mitt blodprov är klara. Jag har normala värden. Alltså har jag inte struma. Alltså kan jag inte skylla på min kropp – att jag mår som jag gör.

Jag borde ju bli glad – jag är ju frisk?

Men ordet ”frisk” är relativt. Jämfört med en AIDS-sjuk är jag frisk. Jämfört med cancersjuka, reumatiska, MS- och ALS drabbade så är jag frisk som en nötkärna!

Mitt psyke är inte så friskt däremot. Att leva med GAD (generellt ångestsyndrom) och panikångest förbättrar inte livskvaliteten på något sätt. Den smittas ner av allt detta äckliga – mörka – rädda, LIVRÄDDA. Jag är konstant livrädd.

Ibland vill jag bara örfila människor som mig. ”Du har ALLT. Ett fint hem, du är ung och vacker, älskad, har ett underbart barn och så är du rädd???? För VAD???”

Fan vad jag skulle vilja vakna ur denna mardröm. Byt ut min hjärna – jag vill ju inte känna såhär!

Samvetet: Men det är upp till dig för det är du som kan styra dina tankar.

Jag vet ju det!! Jag försöker! Men JAG KAN INTE!

Rädslan sätter sig som en klo i hjärtat och vrider om. När jag minst anar det. Ibland dygnet runt.

Igår var himlen läskig. Undrar vad som är läskigt idag.

Fan.

JAG VANN ÖVER MIN AGORAFOBI!

nael20.jpg

En sådan händelse förtjänar att skrivas med versaler i rubriken!! Eftersom jag måste sprida detta budskap så lägger jag in det i min andra blogg på aftonbladet, bara för att det kanske hjälper någon mer.

Igår skulle jag bila ut till någons landställe med 2 vänner och min dotter för att hon skulle få ha lite roligt på påsklovet med sin torgskräcks-drabbade mamma för första gången sedan hon var 1,5 år gammal. Hon såg fram emot detta i 3 veckor och jag har gråtit mig till sömns vissa nätter under den tiden och nästan bokstavligt ätit upp min egen lever av ren nervositet över resan dit.  Innan vi åkte så stängde jag in mig i toaletten och grät hjälplöst och tankarna om panikångest malde i mitt huvud. Jag såg framför mig hur jag ylade i bilen av rädsla, hur jag kastade mig ut i farten och att jag tillslut fick ta ambulansen till närmaste psykakut för att slutligen bli inlagd.

Sätter mig i bilen som ett vrak men som vanligt håller jag god min och skyller på magsmärtor istället…

Vi kör ut på motorvägen… den ser ovanligt lång och rak ut… svängarna ser ovanligt sneda ut och efter 2 minuter känns det som om jag sitter i en utomjordisk bergochdalbana. Handsvetten rinner. Jag är livrädd och skakar. Var ska vi? Hur ser det ut där? ÅKERMARK??? Finns det ingen skog att gömma sig i? Finns det inga hus omkring??? HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!!!!!!!

Jag börjar hallucinera, min verklighetsuppfattning förändras ytterligare och nu är vi i yttre rymden då allt ser främmande ut och bilen har förvandlats till ett UFO. Området runt motorvägen börjar bli plattare och snart är vi omringade av åkrar… Torgskräck. Torg. Enorma tomma ytor och ingenstans att få grepp om något tryggt. Hjälp mig snälla, nu dör jag. Precis innan paniken ska bryta ut så tvingar jag mig själv att skratta över någon bagatell i bilen. Mina vänner börjar skratta och plötsligt sitter vi och asgarvar som galningar över ingenting. Min dotter säger: Mamma! Sist vi åkte bil så fick du ångest! Men nu har du inte det, bra va???

Får svälja hårt och prata tyst till mig själv…. ”Det är ingenting. Det är hjärnspöken. Du fixar detta. Du kommer åka hem sen, men detta gör du för ditt barn OCH DÄRMED BASTA! Nu räcker det med rädsla… du måste LEVA!”

Vi kommer fram och jag går ut på åkern. Vinden är ganska hård men solen bländar mig. Jag hör en katt jama och när jag tittar ner så står en klotrund kisse vid mina fötter och vill hälsa på mig. I bakgrunden hör jag hästar gnägga och när jag ser på min dotter så inser jag att jag aldrig har sett henne så lycklig och förväntansfull sedan hon föddes för snart 11 år sedan. Jag har lyckats. Och jag vill gråta av glädje och stolthet. Efter att vi ridit och promenerat och skrattat hela dagen och kvällen så säger hon: Mamma, det här har varit den lyckligaste dagen i mitt liv.

Resan tillbaka var hur skön som helst. Utpumpade satt vi tysta och njöt av alla minnen vi tog med oss hem. Och vi längtar redan till nästa helg, för då bär det iväg igen!

Långfredagen 2007.