Kära dagbok.

Idag har jag -44kr på mitt konto, min dotter har inte kommit till mig två helger nu för att jag vill bespara henne fattigdom och hunger samt tristess av att sitta och glo i väggar med sin mamma inomhus. Jag saknar min kusin som först kan komma in till sverige i september tidigast och bo hemma hos mig igen. Hon får mig att känna att jag lever iaf, man vaknar till att någon kokar kaffe och undrar hur man mår. Har varit singel i snart 2 år (i juli) och det tänker jag fortsätta med. Bättre att vara ensam i detta nu, än att ta vem som helst bara för att slippa vara ensam. Jag trivs med det på något skumt vänster. På det hela taget är allt lite uppochned men jag mår bra??? Visst är det märkligt att ens känsla kan vara ok ändå, trots stormarna runt omkring…

Jag har varit utan fysisk kontakt i flera månader nu och det börjar kännas obehagligt, nervöst, ensamt, desperat, övergivet och alla de andra ord man kan använda när man känner sig singlast i singelvärlden. Jag har kapat kontakten med kk:n, potenciella kk:n, älskare, fd älskare, potenciella älskare etc etc etc…. Jag har alltså gjort ett val. Det kanske är nyttigt med ensam ensamhet ett tag?

Frågan är bara: hur förhåller jag mig till närhet den dagen den erbjuds och jag tar emot den?… Kommer jag bli klängig och behövande, eller bara rädd och avståndstagande?

Jag behöver en kram. NU.

kan inte tro det

gråter av glädje och lycka – hur ofta händer det????

snart blir jag nyinflyttad i en trea… kan inte tro det… har längtat.. drömt…. trodde det aldrig skulle hända… den ligger så centralt. Mer än den jag har nu.. kan kasta en sten till ”Plattan” i framtiden *S*. Mitt i smeten och det bästa – mitt barn får sitt egna rum hos sin mamma… Jag får ett alldeles eget sovrum… Kan äntligen köpa en säng.. och ha 2 nattduksbord.. Jag kan inte tro detta. Jag har nog aldrig varit så lycklig?

Är man manodepressiv om man gråter av lycka?

Är man hatisk om man vill döda sin pappa av kärlek?

Är man bortskämd för att man vill leva i överflöd men jobba sig till pengarna?

Så många i-landsproblem.. så lite tid…

Måste jobba. Pengar pengar pengar. Måste ha pengar!!!!

Jag vill så mycket.. men allt kostar. Just nu måste jag hitta ett knegarjobb. Måleriet håller inte måttet under ett par månader och så är det slut i spargrisen. Målar för brinnande livet, men behöver dessa alster för utställningen.. helvete. Önskar jag kunde livnära mig till 100% på min passion. Konsten.

Men för att bli en framgångsrik konstnär så måste man ju dö först, för då blir tavlorna mer värda? Men då kan jag ju inte njuta av pengarna.. hm. Upplys mig om någon hittar en återupplivningsmekanism!!

Jag mår fan inte bra.Vaknade vid 15.00 idag men det var för att jag tvingade mig upp. Nu sitter jag i ateljén och försöker vakna. Dricker kaffe. Har huvudvärk, ögat rinner, svullen om ögonen, påsarna hänger och jag är hes. Känns som om bihålorna kommer explodera snart. Och dessutom ska jag vara på en födelsedagsfest om 2 h ute i förorternas förort. Känner mig dödssjuk, fast inte på så sätt att jag kan sätta fingret på det. Är alltid trött. Svullen om ögonen. Orkeslös och har ont i skallen. Varför?

Denna konstform.. jag älskar den. Måste försöka behärska den och leva ut min dröm om att kunna måla så. Jag har min stil, men jag övar nu dygnet runt på att lära mig. Se bara, är det inte vackert??

en kompis kompis kompis. Och det blir rätt. Man delar tankar och pratar i 6 timmar över några öl och tiden går så fort att man blir chockad över hur snabbt tiden kan gå. Och han vill resa bort med en om två veckor. Och han vill planera saker med en. Och man känner sig vacker, uppskattad och uppvaktad. Och han sover över. Vi ligger i sked och sover skönt. En godnattpuss, inget mer. Dagen efter äter man en enorm brunch och han vill inte gå. Men det vill jag att han ska göra. Känner för min ensamhet och måste ha den.

Så nu är jag ensam men vet om att det finns en person där ute som bara längtar tills vi ses igen och det känns tryggt.

Jag måste dock lära mig att skilja på vänskap och kärlek säger mitt horoskop- skumt, jag som trodde att det var samma sak? Vänskap med den man är kär i är ett måste. Man är bästisar. Det är bara så.

Min största skräck – att tappa fotfästet.

De som skadat mig. De som velat mig illa. De som hotat. Dragit vapen. Slagit. Kidnappat. Misshandlat. Våldtagit. Ljugit. Förtalat. Drogat. Lämnat. De finns inte omkring mig mer. De. De. De. Inte en. Inte två. Många fler än så. Men de är inte längre omkring mig. Jag kan inte längre bli lämnad. Övergiven. Kan jag inte bara acceptera det och förstå? Jag kan inte bli drogad, jag har ju koll. Nu.

Nu.

Det är väl nu och idag som räknas?

Kom igen nu Tanja…

Du är inget offer. Du är ingens offer. Du är du. Och ditt liv måste du leva. Nu.

Res. Se dig om i världen. Det är inte farligt….

Snälla tro på det. Nu. För du kommer dö en dag vetandes att du aldrig levde ditt liv.

Och varför? För att du var rädd. Rädd. För vad?

De finns ju inte längre där.. för att göra dig illa. Förstå det.