Men idag är jag en själv.

Allting blev för mycket när ens dotter ringer och säger att hon inte kommer hem över helgen för farmor har bestämt att de ska iväg och bada. Ringer upp hennes pappa för att sakligt ännu en gång förklara att de inte får bestämma saker med henne på de dagarna som hon ska vara hos mig. Dvs varje helg. Vi har delad vårdnad men hennes skola är där han bor, så jag träffar min dotter enbart 2 ynka dagar i veckan.

Hans svar: Men dra du åt helvete. Jag tänker inte ta det här med dig.

Mitt svar: Varför pratar du med mig på det där sättet?

Han: För att jag kan och vill. Jag pratar med dig precis som det passar mig.

*klick*

Jag ringer familjerätten. De har gått för dagen.

Jag ringer min mamma för att få stöd och hon kritiserar mig.

Jag faller ihop och svär över dagen då jag föddes. Ångestattack. En atarax för att lugna. 11 års tortyr från pappan till ens barn som tar varje tillfälle i akt för att sabotera kan ju knäcka vem som helst? Eller har min mamma rätt? Är det MIG det är fel på? (jag är inte kapabel etc) Om kritiken skulle ha ett ansikte så skulle den se ut som kvinnan som födde mig.

Jag har gått arbetssökande i en månad nu och väntar ivrigt på svar från en lovande intervju jag hade igår. Min omgivning ser mig som en kärleksfull mamma som älskar sitt barn. Som förstår henne och lyssnar på henne. Hon har aldrig sett mig onykter ens en gång. Hon får sova med mig varje natt trots att hon är 11, för att hon vill det.

Hur som helst. Jag får hem min dotter imorgon. Så nu spenderar jag resten av dagen på soffan och hoppas att smärtan går över.