januari 25, 2008 vid 3:57 e m · Arkiverad under barn, familjerätten, vårdnad, vårdnadstvist, ångest
Men idag är jag en själv.
Allting blev för mycket när ens dotter ringer och säger att hon inte kommer hem över helgen för farmor har bestämt att de ska iväg och bada. Ringer upp hennes pappa för att sakligt ännu en gång förklara att de inte får bestämma saker med henne på de dagarna som hon ska vara hos mig. Dvs varje helg. Vi har delad vårdnad men hennes skola är där han bor, så jag träffar min dotter enbart 2 ynka dagar i veckan.
Hans svar: Men dra du åt helvete. Jag tänker inte ta det här med dig.
Mitt svar: Varför pratar du med mig på det där sättet?
Han: För att jag kan och vill. Jag pratar med dig precis som det passar mig.
*klick*
Jag ringer familjerätten. De har gått för dagen.
Jag ringer min mamma för att få stöd och hon kritiserar mig.
Jag faller ihop och svär över dagen då jag föddes. Ångestattack. En atarax för att lugna. 11 års tortyr från pappan till ens barn som tar varje tillfälle i akt för att sabotera kan ju knäcka vem som helst? Eller har min mamma rätt? Är det MIG det är fel på? (jag är inte kapabel etc) Om kritiken skulle ha ett ansikte så skulle den se ut som kvinnan som födde mig.
Jag har gått arbetssökande i en månad nu och väntar ivrigt på svar från en lovande intervju jag hade igår. Min omgivning ser mig som en kärleksfull mamma som älskar sitt barn. Som förstår henne och lyssnar på henne. Hon har aldrig sett mig onykter ens en gång. Hon får sova med mig varje natt trots att hon är 11, för att hon vill det.
Hur som helst. Jag får hem min dotter imorgon. Så nu spenderar jag resten av dagen på soffan och hoppas att smärtan går över.
januari 16, 2008 vid 11:41 f m · Arkiverad under agorafobi, olycka, panikångest, struma, torgskräck, ångest, ångeststörning
Idag kom brevet från min läkare och testresultaten från mitt blodprov är klara. Jag har normala värden. Alltså har jag inte struma. Alltså kan jag inte skylla på min kropp – att jag mår som jag gör.
Jag borde ju bli glad – jag är ju frisk?
Men ordet ”frisk” är relativt. Jämfört med en AIDS-sjuk är jag frisk. Jämfört med cancersjuka, reumatiska, MS- och ALS drabbade så är jag frisk som en nötkärna!
Mitt psyke är inte så friskt däremot. Att leva med GAD (generellt ångestsyndrom) och panikångest förbättrar inte livskvaliteten på något sätt. Den smittas ner av allt detta äckliga – mörka – rädda, LIVRÄDDA. Jag är konstant livrädd.
Ibland vill jag bara örfila människor som mig. ”Du har ALLT. Ett fint hem, du är ung och vacker, älskad, har ett underbart barn och så är du rädd???? För VAD???”
Fan vad jag skulle vilja vakna ur denna mardröm. Byt ut min hjärna – jag vill ju inte känna såhär!
Samvetet: Men det är upp till dig för det är du som kan styra dina tankar.
Jag vet ju det!! Jag försöker! Men JAG KAN INTE!
Rädslan sätter sig som en klo i hjärtat och vrider om. När jag minst anar det. Ibland dygnet runt.
Igår var himlen läskig. Undrar vad som är läskigt idag.
Fan.
