En sådan händelse förtjänar att skrivas med versaler i rubriken!! Eftersom jag måste sprida detta budskap så lägger jag in det i min andra blogg på aftonbladet, bara för att det kanske hjälper någon mer.

Igår skulle jag bila ut till någons landställe med 2 vänner och min dotter för att hon skulle få ha lite roligt på påsklovet med sin torgskräcks-drabbade mamma för första gången sedan hon var 1,5 år gammal. Hon såg fram emot detta i 3 veckor och jag har gråtit mig till sömns vissa nätter under den tiden och nästan bokstavligt ätit upp min egen lever av ren nervositet över resan dit.  Innan vi åkte så stängde jag in mig i toaletten och grät hjälplöst och tankarna om panikångest malde i mitt huvud. Jag såg framför mig hur jag ylade i bilen av rädsla, hur jag kastade mig ut i farten och att jag tillslut fick ta ambulansen till närmaste psykakut för att slutligen bli inlagd.

Sätter mig i bilen som ett vrak men som vanligt håller jag god min och skyller på magsmärtor istället…

Vi kör ut på motorvägen… den ser ovanligt lång och rak ut… svängarna ser ovanligt sneda ut och efter 2 minuter känns det som om jag sitter i en utomjordisk bergochdalbana. Handsvetten rinner. Jag är livrädd och skakar. Var ska vi? Hur ser det ut där? ÅKERMARK??? Finns det ingen skog att gömma sig i? Finns det inga hus omkring??? HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!!!!!!!

Jag börjar hallucinera, min verklighetsuppfattning förändras ytterligare och nu är vi i yttre rymden då allt ser främmande ut och bilen har förvandlats till ett UFO. Området runt motorvägen börjar bli plattare och snart är vi omringade av åkrar… Torgskräck. Torg. Enorma tomma ytor och ingenstans att få grepp om något tryggt. Hjälp mig snälla, nu dör jag. Precis innan paniken ska bryta ut så tvingar jag mig själv att skratta över någon bagatell i bilen. Mina vänner börjar skratta och plötsligt sitter vi och asgarvar som galningar över ingenting. Min dotter säger: Mamma! Sist vi åkte bil så fick du ångest! Men nu har du inte det, bra va???

Får svälja hårt och prata tyst till mig själv…. ”Det är ingenting. Det är hjärnspöken. Du fixar detta. Du kommer åka hem sen, men detta gör du för ditt barn OCH DÄRMED BASTA! Nu räcker det med rädsla… du måste LEVA!”

Vi kommer fram och jag går ut på åkern. Vinden är ganska hård men solen bländar mig. Jag hör en katt jama och när jag tittar ner så står en klotrund kisse vid mina fötter och vill hälsa på mig. I bakgrunden hör jag hästar gnägga och när jag ser på min dotter så inser jag att jag aldrig har sett henne så lycklig och förväntansfull sedan hon föddes för snart 11 år sedan. Jag har lyckats. Och jag vill gråta av glädje och stolthet. Efter att vi ridit och promenerat och skrattat hela dagen och kvällen så säger hon: Mamma, det här har varit den lyckligaste dagen i mitt liv.

Resan tillbaka var hur skön som helst. Utpumpade satt vi tysta och njöt av alla minnen vi tog med oss hem. Och vi längtar redan till nästa helg, för då bär det iväg igen!

Långfredagen 2007.