Jag älskar ju att blogga. Jag fullkomligt avgudar att se att jag fått någon kommentar. Men varför är det så svårt att svara? Jag ler, nickar, myser men det tar emot att skriva ett svar ibland. Inte för att jag inte vill eller orkar. Kanske för att kommentaren i sig säger mycket så det finns inget mer att tillägga? Jag vill inte skriva artighetsfraser för sakens skull. Det skulle kännas falskt och hycklande. Skitnödigt helt enkelt på ren stockholmska. Läser allt skrivet. Jag uppskattar tanken och omtanken och frågan.

Nu till själva inlägget. Jag har fått till ett lägenhetsbyte. Ett byte av mitt lilla råtthål som jag hatat sedan jag var 11 år och först satte min fot i hallen. ”Här vill jag inte bo, detta är ett råtthål” – var det första jag sa. Tyst, så bara mamma och pappa hörde. I råttboet trängdes vi sedan i 20 år till. Mamma, pappa och jag. Mina vänner, mitt barn, mina ex och jag. Mina husdjur. Folk som nu är döda. I den lägenheten har jag varit dotter, mamma och fru. Älskarinna, väninna och sambo. I väggarna finns ångest, min torgskräck, rädslan för förändring, cellskräck, tårar och lite glädje. Förfester, efterfester och bara fester. En ensam nyårsafton. En ensam abort.

Det är nog dags att flytta?