På väg till studion idag så ser jag en mamma med två små söner i 8-års åldern. Pojkarna klappar en vettskrämd och kopplad jack russel. Hunden backar in i ett hörn och skakar. De fortsätter. Mamman säger med en pipig röst: Hunden backar så ni måste sluuuta nu… Men man märker att hon egentligen tycker att det är trevligt att hennes barn får en fin stund med ett djur i storstadens annars så hårda miljö. Jag funderar blixtsnabbt på hur rädd hunden måste vara och att en hund som känner sig trängd kan säga ifrån – med ett utfall. Det kanske vore lika bra? Bränt barn skyr elden… men en bränd mamma skyr tydligen ingenting.

Efterlyser vett.